.

Jag trodde aldrig att den här väntan skulle vara såå jobbig. Visst hade man hört att dom sista dagarna skulle kännas långa, men att dagarna skulle kännas som år hade jag inte väntat mej!! Det som är jobbigt är nog vetskapen om att det närsomhelst kan "sätta igång", och då kommer man att få känna den värsta smärtan man varit med om fysiskt och samtidigt det största och lyckligaste ögonblicket i ens liv, när vi fåt träffa vårat barn för första gången:)

Det som också känns så frustrerande är att inte känna att nått är pågång heller, i septembermammornas forum skriver alla om sina förvärkar och slemmiga trosor, jag blir överlycklig om jag känner nån liten menssmärta som smyger sej på men också försvinner lika snabbt (fast jag inte nes vet om det har med bebisens ankoms att göra:)), då det iallafall är en smärta av någe slag:) Har aldrig längtat så mycket efter smärta som jag gör nu:)

Nu vill jag att DU, lilla bebis ska komma ut! Mamma och Pappa (och Sunny?:))längtar efter dej!!